Södra älvstranden

			...Projekt och processer

					SÖDRA ÄLVSTRANDEN .FRÅN GULLBERGSVASS TILL FISKEBÄCK Järntorgsområdet Ur GP - artiklar 19 mars Den goda blandstaden av Björn Klarqvist 26 mars Med ansiktet mot havet av Kaj Granath 02 april .Ett pariserhjul på älvstranden? av Bo Karlberg 02 april Håll de offentliga rummen öppna av Gunnar Larsson 19 mars Den goda blandstaden av Björn Klarqvist Många har den som mål men få vet hur den ska uppnås Varför motarbetar staden sina egna intressen? undrar Björn Klarqvist och funderar över stadsplaneringen kring Järntorget i samband med projekteringen av Götatunneln. ...Mumford ser staden som ett högsta uttryck för människans kultur.Han inleder sin bok med att staden "är orten för maximala koncentrationen av makt och kultur i ett samhälle". Makt javisst, men med "kultur" menar inte Mumford det som visas upp på operan, konserthuset, konstmuseet. Kultur är de verksamheter och processer som leder fram till kulturprodukterna som vi kritiserar, applåderar eller investerar i. Med andra ord: utan kultur blir det inga kulturprodukter och staden är förutsättningen för civil kultur... När operans lokalisering diskuterades var det många som frågade sig varför den skulle ligga så avsides från den övriga kulturen. Det rätta stället vore i stället vid det så kallade evenemangstråket vid Korsvägen och utefter Skånegatan. Ett evenemangstråk bygger på samma tankefigur som de förkättrade bostadsområdena i miljonprogrammet. Avskilda områden med ensidiga funktioner, stora parkeringsytor, nära en motorväg och gärna intill en bra kollektivtrafik. Syftet med detta stråk är främst att förströ människor på ett rationellt sätt, dra in maximalt med pengar till staden och inte minst placera Göteborg på kartan. Trots att evenemangsanläggningarna ligger ganska centralt i staden vänder de sig inåt, oftast med egna restauranger, kaféer och butiker. De är inte utformade och placerade så att de berikar stadens kultur. Möjligen profiterar de på den. ... Min fråga var om stadsbyggnadskontoret vet hur tumnneln och den kommande utbyggnaden på Södra älvstranden kommer att påverka den faktiskt existerande blandstaden runt järntorget. Kontorets personal svarade undvikande. De var där för att lyssna på opinionen. ... En erfaren stadsplanerare från Oslo kritiserade det program som styrt arbetet för Södra älvstranden och den översiktsplan som gäller. Då reste sig en representant från stadsbyggnadskontoret i Göteborg upp och deklarerade att det finns inget planeringsprogram. "Det är vad vi arbetar med just nu och först därefter skall vi påbörja planeringen." Jag tänkte då i mitt stilla sinne: "Amen hallå, är det verkligen möjligt att bygga en stor biltunnel mellan operan och Järntorget utan att ha funderat på hur detta påverkar området kring järntorget?" Götatunneln ersätter en befintlig väg mellan två punkter utan att lösa trafikproblemen eller andra samhällsproblem... Planerarna från Oslo pekade på att mycket stadsbyggande i dag kännetecknas av stora politiska projekt och monument. Operor skall finnas i alla städer med självaktning. Stora trafikanläggningar som biltunnlar och broar placerar staden på världskartan. Höghus är falliska symboler för politisk och ekonomisk potens. Vad som nu sker i Göteborg har varken med urbanitet eller kultur att göra. Kommunalrådet Göran johansson har många gånger hävdat att varumärket för Göteborg skall vara "trygghet och mänsklighet". Detta är viktigare än allt annat i konkurrens med andra städer. Varför motarbetar staden då sina egna intressen genom kontraproduktiva investeringar?... Är Göteborgs politiker och planerare inte beredda att läsa, lyssna eller förstå? Debattnivån i Oslo och Köpenhamn verkar ligga flera våningar högre än i Göteborg. __________________Björn Klarqvist 26 mars Med ansiktet mot havet av Kaj Granath Kan man planera för att bevara det oplanerade? Kaj Granath hittar paradoxer i debatten om Götatunneln och Järntorget. I stadsarkivet finns ingenjör Brandels magnifika kartverk över Göteborg från 1880. Det är en underbar pubertetsbild av staden som raserat sina vallar och sträcker sig ut för att möta framtiden. Här finns planerna för Avenyn och Vasastaden, Linnégatan i väster och Odinplatsen i Öster. Enstaka kvarter är bebyggda, men det mesta är ännu bara visioner om en större och stoltare stad. Dessa visioner styrde stadsbyggandet i mer än femtio år, och formade många av de miljöer vi idag upplever som typiska för Göteborg. Nu står vi inför en liknande situation. Stora infrastrukturprojekt, som Götatunneln, Västlänken och en ny älvförbindelse, planeras eller håller på att genomföras.De beslut som fattas kommer att påverka utvecklingen av Göteborg under lång tid framöver. I ett försök att få igång ett offentligt samtal om de här frågorna har Järntorgsgruppen bjudit in till offentliga seminarier om stadsbyggandet i Göteborg, med kulturen och Järntorget i fokus... jag saknar en avgörande distinktion. För mig handlar det om två principiellt helt olika planeringsfrågor. Kvarteren runt Långgatorna är en fungerande stadsdel med speciell karaktär, som kommer att påverkas, på gott och ont, av de stora infrastrukturprojekt som sker i närheten. Södra älvstranden mellan Lilla Bommen och Järntorget är ett i princip avprogrammerat område, som genom tunnelprojektet blir tillgängligt för exploatering. Järntorget är den nod där dessa områden möts, i en enklav diagonalt. Bägge dessa områden är för närvarande föremål för kommunal planering. Gällande plan för Långgatorna är till stora delar från 40-talet...En uppenbar kvalitet är tillgången på billiga lokaler, och det är begripligt att många hyresgäster känner en viss oro inför framtiden. Men det är svårt att sörja över en utveckling som gör centrala stadsdelar mer attraktiva än de var förut..."Det är en miljö som inte planerats fram utan vuxit lite i skymundan" skriver företrädare för Järntorgsgruppen i en debattartikel. Det stämmer, och här ligger en av debattens paradoxer. Vi kunde inte planera fram den unika kulturella miljön kring Järntorget, men nu vill man att vi ska planera kvar den. När JohanÖberg ställer Järntorgsgruppen mot väggen med direkt fråga om deras bevekelsegrunder, så svävar de en smula på målet. det är angeläget att låta debatten handla om det framtida Göteborg, och inte fastna i en hyresförhandling med de närmast sörjande i området... När det gäller Södra älvstranden är situationen helt annorlunda. Kommunen äger marken, och där finns få befintliga verksamheter. Översiktsplanen har snart tio år på nacken, och är i stora delar inaktuell. Nu inleder stadsbyggnadskontoret planarbetet för området. Görtan Johansson värjer sig vid mötet den 19 mars, med uppenbar irritation och viss självironi över svepande insinuationer om odemokratiskt beslutfattande och det slutna rummets politik. Det får inte vara dött efter klockan 19, det är den enda signal det slutna rummet har gett ifrån sig." Denna uppriktighet öppnade genast en ny flank för kritik. Varför är ingenting beslutat, undrade Magnus Haglund. Varför abdikerar de ansvariga från sitt ansvar när det är så bråttom? 2006 ska ju allting vara klart! Här finns debattens paradox nummer två. Politikerna anklagas på en gång för hemlighetsmakeri och beslutsimpotens. När tunneln är färdig 2006 skall kollektivtrafiklösningen för det nya området vara bestämd, men därutöver finns ingen akut tidsnöd. Till skillnad från operabygge, Världskulturmuseet och flytten av Lärarhögskolan har vi just nu en situation där allting (nåja) fortfarande är möjligt, och öppet för diskussion. Visst är det lättare att diskutera färdiga förslag, men man kan också som omväxling låta diskussionen föda förslagen. När man ser vad som faktiskt byggs i Göteborg finns det skäl till oro. Den sidoordnade gesten håller på att bli stadens signum. Drömmen om Evenemangsstråket som med beundransvärd konsekvens lyckas undvika att integrera de centrala arenorna i stadsväven. Den nyanlagda Stalinallén på Norra älvstranden, som under bisarrt storslagna former leder från ingenting till ingenstans. Hans Bjurs förslag om ett boulevardprojekt på Första Långgatan skulle på det viset kunna ingå i en semicentral ringled, och likt punkteringen på en cykelslang låta stadslivet pysa ut och försvinna i solnedgången i väster.. Vad Skånegatan behöver är inte mer evenemang, utan mer vardagsliv. Om femtio år kanske stadsmiljön på Hisingen har vuxit ikapp allén, men jag tillåter mig att tvivla. Och innan vi försöker expandera citymiljön väster om Järntorget tycker jag att vi ska koncentrera krafterna på att ge stadens centrum en framsida mot vattnet... Rätt hanterat ger Götatunneln goda möjligheter till en spännande förnyelse av centrala Göteborg... Hans Bjur avslutade debatten förra veckan med en enkel sammanfattning: Bevara Långgatorna, tävla om Älvstranden. Jag är böjd att hålla med. _____________________________Kaj Granath 02 april . Ett pariserhjul på älvstranden? av Bo Karlberg Götatunneln gör det möjligt för göteborgarna att återknyta kontakten med älven. Men mycket är redan för sent när det gäller framtiden för området mellan Järntorget och Lilla Bommen, skriver arkitekten Bo Karlberg. Varför pratas det så mycket om Långgatorna, nu när vi äntligen efter mer än tjugofem års kamp lyckas få till stånd Götatunneln som frilägger Packhus- och Skeppsbrokajerna? Ett enastående stadsbyggnadsprojekt som i ett slag öppnar för helt nya visioner av Göteborgs innerstad. Visst kommer miljön kring Långgatorna så småningom att påverkas av Götatunneln. Men det kommer att ta tid och under den tiden kommer kulturella stråk att förnyas, förskjutas och uppstå på andra platser i staden. Så fungerar dynamiken i stadsutvecklingen och så har den alltid fungerat... men låt oss flytta fokus till området mellan Järntorget och Lilla Bommen. Det är där möjligheterna finns och det är om detta område diskussionerna bör handla. Att som Björn Klarqvist jämföra Götatunneln med Botniabanan är obegripligt och smått löjeväckande. Götatunneln är i första hand ett stadsbyggnadsprojekt och inte ett regionalt infrastrukturprojekt. Ett projekt som möjliggör för staden och göteborgarna att återknyta kontakten med älven och sitt ursprung... Vad tycker ni att man skall göra med den södra älvstranden? frågade byggnadsnämndens ordförande Anneli Hulthén och blickade troskyldigt ut mot publiken på de välbesökta mötet som anordnades av Järntorgsgruppen härom veckan. Själv hade hon gjort en snabbenkät bland sina barn och deras kompisar och fått fram önskemål om ett pariserhjul och en lekplats. Frågan är vad man skall göra med ett sådant förslag och idéer? Tänker kommunen bygga ett pariserhjul?... Skall man kunna föra ett offentligt samtal om vår stadsutveckling måste det finnas något att tala om. Det måste finnas konkretiserade idéer och alternativa utvecklingsvägar skisserade som går att kritisera eller försvara. Luftiga politiska formuleringar och abstrakta stadsbyggnadteorier måste bindas till platsen för att ett samtal skall bli möjligt och konstruktivt... Det blir, fick vi veta, trafik på kajerna. Trots tunneln. Innebär det ett problem som vissa befarar eller är det en förutsättning för att denna del av staden skall fungera? Om det inte bara skall vara bostäder, vad kan man då realistiskt tänka sig? Är det fortfartande ett seriöst förslag från stadsbyggnadskontoret att omvandla hela området till en park? Det blev ju konsekvensen av att man definierade den befintliga bebyggelsens nuvarande utbredning som ett "stadsbryn" som av historiska skäl inte fick överskridas. Personligen har jag svårt att förstå en sådan restriktion då ju en stad ständigt förändras och utvecklas... Vill man få göteborgarna att söka sig ner mot hamnen gäller det att skapa målpunkter. Folk vill se folk. men målpunkter som är publika och som bygger på en ekonomisk realism snyter man inte ur näsan. Sedan genomförandet av Götatunneln beslutades har såväl Universeum, Världskulturmuseet och pedagogen stressats fram och placerats i staden på, enligt min åsikt, olyckligt valda platser. Några ynka få år skiljde för att tidsplanerna för dessa projekt skulle gått att sammanjämka med tidsplanen för Götatunneln. Kanske en bättre framförhållning i planerna hade räckt. Vilken hamnfront vi had fått, vilka promenadstråk. Detta är missade möjligheter av historiska mått. Misstag som i sin magnitud endast kan jämföras med de tragiska besluten på sextiotalet att riva den sammanhängande och unika landshövdingehusbebyggelsen som sträckte sig från masthugget, över till Olivedal, fortsatte i Annedal och landade uppe på Landalabergen. Göteborg hade förmodligen, om denna bebyggelse bevarats, funnits på världsarvslistan som en av Europas vackraste trähusstäder. Genomförandet av götatunneln beslutades 1998, det är fem år sen nu. Diskussionen om tunneln började betydligt tidigare, men inte mycket är gjort. Inga arkitekttävlingar har anordnats, inga parallella uppdrag formulerats. Knappt några skisser har presenterats och när diskussion om de få som presenterats uppstått, har locket lagts på. Faktum är att stadsbyggnadskontoret på fem år inte gjort ett dyft. Varken försökt att formulera en vision eller skissat på alternativ. Man tycks knappt ha fattat att man fått denna stadsbyggnadsmöjlighet till skänks av staten. Varför har det blivit så här? Nu skall ett programarbete starta, informerade kvällens representant från stadsbyggnadskontoret, och stadspromenader kommer att genomföras för att man skall kunna utröna vad göteborgarna önskar sig på de frilagda kajområdena. Kanske blir det ett pariserhjul? _________________________Bo Karlberg 02 april Håll de offentliga rummen öppna av Gunnar Larsson För två veckor sedan, den 19 mars var det stor diskussionskväll på Folkets hus här i Göteborg. Det handlade om Södra Älvstranden... Det var stort intresse, många fler än vad man räknat med... Detta visar det stora intresse som finns för stadsbyggnadsfrågor och att man vill vara med och diskutera hur vår stad skall se ut. Det var intressanta inlägg och många frågor från "publiken". Och det viktigaste, man kände att det var en öppen attityd till olika frågeställningar som kom upp under kvällen. Bland annat sade Anneli Huthén, ny ordförande i byggnadsnämnden, att "det offentliga samtalet skall få leva vidare, inget är bestämt och alla skall få vara med i samtalet". Det kändes hoppfullt... _______________________________Gunnar Larsson 09 april Ta det lugnt och låt livet sätta spår av Claes Caldenby ...Det finns två ting över vilka man aldrig skall gräma sig: dels det som kan hjälpas och dels det som inte kan hjälpas. Dessa fadersord på vägen fick Tage William-Olsson anledning att trösta sig med flera gånger under sin tid som stadsplanechef i Göteborg 1943-53... Låt oss i stället tala om det som kan hjälpas: hur den efterlysta tävlingen om södra älvstranden skulle kunna se ut. Det som bvehövs i första hand är någon form av idétävling, där det ingår i uppgiften att fundera över områdets avgränsning och programmets innehåll. Kanske kunde det också passa göteborgsandan och den påbörjade debatten att inför en idétävling pröva den planeringsmodell som kallas "charette". Representanter för de olika parterna, från allmänheten och arkitekter till planerare och politiker, samlas till en tidsbegränsad övning där det man enas om att, så att säga, skicka med på vagnen blir förslaget., (charetten var en vagn som åkte runt i Paris och samlade ihop arkitekternas projekt till Ecole des Beaux Arts pristävlingar). Om inte annat har detta en pedagogiskt värde, apropå pariserhjul... Tävlingsområdets avgränsning skulle preliminärt vara den frigjorda marken ovanför Götatunneln men gärna också det öde landet mellan älven och Första Långgatan ända bort till Masthuggstorget. Det senare förmodligen lättare eftersom det finns en befintlig struktur att bygga vidare på och ett möjligt sammanhang längs Långgatorna ( som jag visst tror att man i någon mening kan planera kvar). Problemet med framför allt Packhuskajen är inte bara att man behöver ta ställning till om man ska bryta mönstret med ett stadsbryn och fritt ställda solitärer utanför det. Ännu mer handlar det om att kajen i dubbel mening ligger kvar i "skugga", både därför att den är norrvänd och därför att terrängen gör att den inte är integrerad i innerstadens gatumönster. Vattnet är nära men ändå långt borta. Till tävlingsprogrammet skulle jag vilja skicka med ett litet ABC. ABC-staden var på på 1950-talet den moderna stad där man skilde arbete, bostad och centrum noga åt. Sedan ganska länge tror stadsplanerarna inte på den funktionsseparerade modellen ( utom längs Evenemangsstråket). Det kunde vara dags att lansera den nya ABC-staden som bygger på arkitektur, bärkraft och civilitet. Jag tror förutsättningarna finns och att den eftertraktrade konkurrenskraften och platsen på världskartan skulle komma av sig själv ( med lite hjälp av Göteborg & Co) om man lyckades. Arkitektur därför att det handlar om att ge form åt en komplex verklighet, en form som är tillräckligt fast för att identifiera sig med och tillräckligt öppen för att låta livet sätta spår. En sådan stad är inte nödvändigtvis "vacker", däremot "stämmer" den. Och Göteborg har en ställning som arkitekturstad att försvara envisas jag med att hävda. Bärkraft därför att staden är ett långtidsprojekt som vi ärvt av våra förfäder och lämnar vidare till våra barn.Tänk om Göteborg kunde få bli en långsam stad, en "slow city". med tid både för eftertanke och framförhållning och en sund skepsis mot den beslutspotenta brådskan och dess nervösa drömmar om nya profilhus. Civilitet därför att staden handlar om livet mellan husen och inte minst om gränssnitten mellan staden och dess byggnader där mycket av det viktigaste händer, både före och efter 19. Bara man lyckas civilisera trafikapparaten. Och kanske våga, som till exempel i Vancouver, tro på tillväxtvärdet i ett högt "bohemindex", vilket väl är vad Järntorgsgruppen pläderar för. I bästa fall kunde arkitekterna i en tävling ge oss övertygande bilder, berättelser om ett framtida Göteborg som kan väcka vår fantasi. Eller för att en en gång citera entusiasten W-O när han med ett eget perspektiv 1952 presenterade sin idé om att gräva upp vallgraven från Drottningstorget till älven och anlägga en stor vattenspegel framför Centralstationen. Han hävdade "att tekniska rationella argument visserligen kan övertyga, men att det är skönheten i en tänkt vattenspegel, en tecknad bild, som utlöser en kollektiv viljeimpuls". _____________________________________Claes Caldenby Åter innehåll! medborgarkraften 2003